Alltså, är det bara jag eller är inte livet aldelles för kort för att haka upp sig på alla dem små otroligt onödiga problemen? Som att oroa sig över sitt utseende och vara osäker till exempel. For no reason.. Man slänger bort så mycket tid på att oroa sig. Istället för att faktiskt ha kul och leva livet! Tänka på hur tjock man är, hur ens haka kanske är lite för sné, på att ens näsa är för stor, på att håret inte är tillräckligt tjockt och fint.. Vad är det för problem, egentligen? Vi lever bara en gång. Vi borde ta vara på den tiden, eftersom vi faktiskt aldrig vet när den kan ta slut. Och, vi är alla fina på vårat egna sätt. Alla människor i denna värld är unika. Vi föddes på ett visst sätt, och det är så det är menat att vi ska vara, det är bara att acceptera. För finns inget man kan göra åt saken. Det hjälper inte att klandra sig själv, vi är fortfarnade oss själva. Man behöver inte göra något åt saken. Man kan göra alla skönhets operationer i världen om man så vill, om man tror det blir bättre av det.. But guess what? Det blir det inte. Vi är dem vi är, och det ska vi vara stolta över. Förstår inte varför folk bara inte kan insé det. Hur jag inte kan insé det?

Jag har till exempel slängt bort för mycket tid av mitt liv som ung på att oroa mig över hur jag ser ut, över vad jag har på mig, osv. Kan inte ens gå ut utan smink bland massa folk utan att jag får panik, eller låta håret blåsa åt sidan när jag går i stan bland massa folk. Kan inte ta foton rakt på ansiktet, utan måste jämt ta på sidan av det, för att om man ser hela så blir det inte bra. Jag låter ALDRIG andra ta foton på mig, för då blir jag ful.. Måste kolla hela tiden så att magen inte ser för stor ut, måste buckla till tröjan, kollar så att låren inte dallrar, ser så mina höfter inte syns, kollar alltid så att jag duger, skriker på mig själv att jag är ful, för att jag helt enkelt inte står ut med mig själv.. Sånna saker och t.om mer, tänker jag på och gör varje dag. Är det inte sjukt? När jag istället skulle kunna njuta av min existens och leeeva för en gångs skull.. En dag kan jag bara vara borta, och då blir jag känd som den tillbakadragna osäkra tjejen som jämt var onöjd med sitt utseende, istället för att vara tjejen som levde livet medans hon var ung, som tog dagarna som dem kom, och bara accepterade sig själv. Hade så gärna istället vart just DEN tjejen, men jag kan inte. Jag hakar alltid upp mig på mig själv. Jag har världens dåligaste självförtroende. Har jag alltid haft.. Men önskar verkligen att jag inte hade det, men går inte att få bort. Kan helt enkelt inte acceptera mig själv, som jag verkligen borde! Livet är för kort. Aldelles för kort..

Alltså, är det bara jag eller är inte livet aldelles för kort för att haka upp sig på alla dem små otroligt onödiga problemen? Som att oroa sig över sitt utseende och vara osäker till exempel. For no reason.. Man slänger bort så mycket tid på att oroa sig. Istället för att faktiskt ha kul och leva livet! Tänka på hur tjock man är, hur ens haka kanske är lite för sné, på att ens näsa är för stor, på att håret inte är tillräckligt tjockt och fint.. Vad är det för problem, egentligen? Vi lever bara en gång. Vi borde ta vara på den tiden, eftersom vi faktiskt aldrig vet när den kan ta slut. Och, vi är alla fina på vårat egna sätt. Alla människor i denna värld är unika. Vi föddes på ett visst sätt, och det är så det är menat att vi ska vara, det är bara att acceptera. För finns inget man kan göra åt saken. Det hjälper inte att klandra sig själv, vi är fortfarnade oss själva. Man behöver inte göra något åt saken. Man kan göra alla skönhets operationer i världen om man så vill, om man tror det blir bättre av det.. But guess what? Det blir det inte. Vi är dem vi är, och det ska vi vara stolta över. Förstår inte varför folk bara inte kan insé det. Hur jag inte kan insé det?

Jag har till exempel slängt bort för mycket tid av mitt liv som ung på att oroa mig över hur jag ser ut, över vad jag har på mig, osv. Kan inte ens gå ut utan smink bland massa folk utan att jag får panik, eller låta håret blåsa åt sidan när jag går i stan bland massa folk. Kan inte ta foton rakt på ansiktet, utan måste jämt ta på sidan av det, för att om man ser hela så blir det inte bra. Jag låter ALDRIG andra ta foton på mig, för då blir jag ful.. Måste kolla hela tiden så att magen inte ser för stor ut, måste buckla till tröjan, kollar så att låren inte dallrar, ser så mina höfter inte syns, kollar alltid så att jag duger, skriker på mig själv att jag är ful, för att jag helt enkelt inte står ut med mig själv.. Sånna saker och t.om mer, tänker jag på och gör varje dag. Är det inte sjukt? När jag istället skulle kunna njuta av min existens och leeeva för en gångs skull.. En dag kan jag bara vara borta, och då blir jag känd som den tillbakadragna osäkra tjejen som jämt var onöjd med sitt utseende, istället för att vara tjejen som levde livet medans hon var ung, som tog dagarna som dem kom, och bara accepterade sig själv. Hade så gärna istället vart just DEN tjejen, men jag kan inte. Jag hakar alltid upp mig på mig själv. Jag har världens dåligaste självförtroende. Har jag alltid haft.. Men önskar verkligen att jag inte hade det, men går inte att få bort. Kan helt enkelt inte acceptera mig själv, som jag verkligen borde! Livet är för kort. Aldelles för kort..