Ja, vart ska man börja? Namnet är Malin Fransson! Är en helt vanlig 16 åring som är bosatt i Kungsbacka med min mamma, pappa och broder! Går första året på Aranäsgymnasiet här i stan, linje vård och omsorg! Är en väldigt omtänksam, genomsnäll och helt enkelt en ganska trygg människa allmänt. Finns alltid där för mina nära och kära, för det är dem som är själva meningen med livet, enligt mig. Kan faktiskt säga att jag bryr mig om mina nära mer än mig själv, dem går alltid först. Det viktigaste i mitt liv är att dem jag älskar mår bra, kort sagt. Dem, och musiken.. Det är det mest betydesfulla i mitt liv!

Är förövrigt en väldigt osäker tjej, men vilka tjejer är inte det i tonåren nu för tiden? Kan dock faktiskt säga att jag snäppet osäkrare. Haft ett väldigt dåligt självförtroende sen den dagen jag fyllde nio ungefär, då man började växa och kom på vissa grejer man aldrig tänkt på innan. Fick upp blickarna för dem som sågs som de "perfekta", och det var helt enkelt det man ville sträva efter. Och nu är jag här, sju år senare, och fyllde inte upp till dem "perfekta" kraven, människors syn på perfekt.. så nu är jag istället kvar här med världens sämsta självförtroende. Inte alls något positivt, eftersom detta gjort mig till en väldigt osäker människa, som sagt. Hackar på mig själv, skärt mig själv, gråtit många nätter bara pågrund av mitt utséende, och helt enkelt gjort det yttre till en större sak än vad det faktiskt är. Lägger ner mer tid på att tänka på hur jag ser ut, istället för att bara leva och ha roligt. Förstår ärligt talat inte hur människor orkar umgås med mig, eftersom jag är som jag är. Jag hade inte stått ut en enda dag med mig. och den negativa sidan har jag hela tiden. Folk ser mig som en glad tjej, som alltid har lätt för skratt och som jämt ler, och det kanske stämmer på det yttre! För det är den personen jag vill bli sedd som, sen inuti är jag en helt annan människa. Den personen jag känner, är inte den personen andra känner. Visst, alla i min omgivning vet att jag har dåligt självförtroende. Det märker man på mig nästan direkt. Lyssnar inte på komplimanger, säger alltid emot, är bara negativ 24/7 och vill helst inte synas. Säger tack till komplimanger, men intalar mig själv efteråt om att det inte är sant. Ungefär sån är jag! En ganska vanlig, osäker, och negativ 16åring. Men sen o andra sidan såklart också väldigt glad, sprallig och galen! Festar en hel del, för det är sånt jag tycker om. Att leva livet fullt ut, umgås med kompisar och sånna som gör en glad, och inte behöva tänka på något annat än att bara ha kul. DET är grejor det! Det är sånna dagar jag behöver ha mer av i mitt liv! Där absolut ingenting är fel, där jag kan känna mig trygg och vara den vanliga glada, säkra, roliga och omtänksamma Malin, den Malin som jag vill vara och som jag faktiskt är stolt över att vara. Man lever bara en gång!

Ja, vart ska man börja? Namnet är Malin Fransson! Är en helt vanlig 16 åring som är bosatt i Kungsbacka med min mamma, pappa och broder! Går första året på Aranäsgymnasiet här i stan, linje vård och omsorg! Är en väldigt omtänksam, genomsnäll och helt enkelt en ganska trygg människa allmänt. Finns alltid där för mina nära och kära, för det är dem som är själva meningen med livet, enligt mig. Kan faktiskt säga att jag bryr mig om mina nära mer än mig själv, dem går alltid först. Det viktigaste i mitt liv är att dem jag älskar mår bra, kort sagt. Dem, och musiken.. Det är det mest betydesfulla i mitt liv!

Är förövrigt en väldigt osäker tjej, men vilka tjejer är inte det i tonåren nu för tiden? Kan dock faktiskt säga att jag snäppet osäkrare. Haft ett väldigt dåligt självförtroende sen den dagen jag fyllde nio ungefär, då man började växa och kom på vissa grejer man aldrig tänkt på innan. Fick upp blickarna för dem som sågs som de "perfekta", och det var helt enkelt det man ville sträva efter. Och nu är jag här, sju år senare, och fyllde inte upp till dem "perfekta" kraven, människors syn på perfekt.. så nu är jag istället kvar här med världens sämsta självförtroende. Inte alls något positivt, eftersom detta gjort mig till en väldigt osäker människa, som sagt. Hackar på mig själv, skärt mig själv, gråtit många nätter bara pågrund av mitt utséende, och helt enkelt gjort det yttre till en större sak än vad det faktiskt är. Lägger ner mer tid på att tänka på hur jag ser ut, istället för att bara leva och ha roligt. Förstår ärligt talat inte hur människor orkar umgås med mig, eftersom jag är som jag är. Jag hade inte stått ut en enda dag med mig. och den negativa sidan har jag hela tiden. Folk ser mig som en glad tjej, som alltid har lätt för skratt och som jämt ler, och det kanske stämmer på det yttre! För det är den personen jag vill bli sedd som, sen inuti är jag en helt annan människa. Den personen jag känner, är inte den personen andra känner. Visst, alla i min omgivning vet att jag har dåligt självförtroende. Det märker man på mig nästan direkt. Lyssnar inte på komplimanger, säger alltid emot, är bara negativ 24/7 och vill helst inte synas. Säger tack till komplimanger, men intalar mig själv efteråt om att det inte är sant. Ungefär sån är jag! En ganska vanlig, osäker, och negativ 16åring. Men sen o andra sidan såklart också väldigt glad, sprallig och galen! Festar en hel del, för det är sånt jag tycker om. Att leva livet fullt ut, umgås med kompisar och sånna som gör en glad, och inte behöva tänka på något annat än att bara ha kul. DET är grejor det! Det är sånna dagar jag behöver ha mer av i mitt liv! Där absolut ingenting är fel, där jag kan känna mig trygg och vara den vanliga glada, säkra, roliga och omtänksamma Malin, den Malin som jag vill vara och som jag faktiskt är stolt över att vara. Man lever bara en gång!