Dag 5 - Vad tycker du är din svaghet?
Min svaghet är absolut mig själv. Mig själv och att ha en massa människor runt mig. Jag är så osäker att jag inte ens kan beskriva med ord hur det känns att vara jag, och vara fast i den tomhet som jag känner varje dag. Finns inga ord att beskriva hur äcklig jag varje dag känner mig, eller hur låg min självkänsla är. Det är min största svaghet. Mitt dåliga självförtroende, och hur det påverkar min vardag! Kan inte kolla på folk när jag pratar med dem, får panik när jag ser mig i spegeln, får panik när folk kollar på mig, och får panik när för mycket folk är nära mig. Får helt enkelt panik i alla lägen, vad det än är. Vill bara gömma mig. Om någon frågar vad jag tycker om med mig själv eller vad jag är mest nöjd med, så får dem inget svar, eftersom jag inte kommer på en enda sak. Så illa är det. Inte ens alla komplimanger i världen skulle göra någonting bättre.

"Tänk dig en massa människor som samlas runt dig
och pekar ut alla dina fel som ett mönster
Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet
det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster.
Våra liv kan kännas tomma och iscensatta
tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas
det äter upp mig inifrån, självkänslan
Den positiva lilla tjejen är försvunnen
Blicken är tom, kapitel 16 är bara mörker
Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang,
när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött
Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel
det måste vara mitt äckliga jag som sätter mig i spel
det finns ingenting som går upp, allting går ner"

"Tänk dig en massa människor som samlas runt dig
och pekar ut alla dina fel som ett mönster
Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet
det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster.
Våra liv kan kännas tomma och iscensatta
tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas
det äter upp mig inifrån, självkänslan
Den positiva lilla tjejen är försvunnen
Blicken är tom, kapitel 16 är bara mörker
Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang,
när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött
Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel
det måste vara mitt äckliga jag som sätter mig i spel
det finns ingenting som går upp, allting går ner"
Trackback