Idag känns allt lite extra negativt. Antingen är det pågrund av att min mens troligen kommer snart och alla hormoner cirkulerar runt i min kropp - men jag tror inte det eftersom jag jämt känner såhär. Idag blir jag bara påmind, för idag är det bal här i kungsbacka. Jag känner bara att ångesten stiger eftersom om bara ett ynka år, är jag där. Ni tror säkert nu att det är vuxenlivet jag är rädd för, nejnej, jag är rädd för att visa mig och vara med på kort. Kanske låter dumt för vissa, att jag är tråkig, mesig, whatever, men för mig är det min vardag. Tror folk jag gillar att INTE vara med på kort? Att det är så jag vill att mitt liv ska vara? Nej såklart inte. Men nu blev jag född med detta utseendet och denna hyn, samt allt annat.. och jag kan inte förändra det. Jag vill kunna sitta och bli fotad som vem som helst, kunna ha massa foton med bara mig som folk har tagit, för att ha minnen. Till exempel nu när jag åker utomlands med min pojkvän, syster och hennes sambo. Vill kunna sitta där med min pojkvän och bli fotad för att ha massa bilder att visa upp sen, men det går inte i min värld. Detta är så sorgligt, men det är som det är. Vad ska man göra? För att jag ska kunna påbörja min ansiktsbehandling senare på en skola i Göteborg som gör behandlingar för bra pris, måste det hinna bli höst. Och även efter det kanske det inte alls blir bra? Jag kanske har aldelles för höga förhoppningar och tror att jag ska få lika fin hy som de flesta ungdomar jag ser har. Jag har en bild i huvudet på hur jag kommer se ut, och så kommer det aldrig bli. Jag kommer bli förkrossad på nytt efter att jag gått en hel sommar med höga förhoppningar på förändring. Tror aldrig att jag kommer bli nöjd med mig själv. Tror aldrig jag kommer känna mig fin, eller kunna vara med på kort, inte ens på stora tillfällen i livet som student, bal, bröllop.. och allt sånt som livet för med sig som man VILL ha kort ifrån. Tycker det är så otroligt sorgligt, för jag vill verkligen allt sånt. Jag vill kunna leva som vem som helst, se mänsklig ut och må bra. Inte behöva tänka på allt hela tiden, och inte kunna sitta och vara helt bekväm någon gång utan att ha tankar om hur jag ser ut hela tiden som cirkulerar i mitt huvud. Det är de sista som får mig att må bra. Hur skulle någon kunna må bra av sånt? Man behöver den avkopplingen.. Blä, allt är så komplicerat.

Idag känns allt lite extra negativt. Antingen är det pågrund av att min mens troligen kommer snart och alla hormoner cirkulerar runt i min kropp - men jag tror inte det eftersom jag jämt känner såhär. Idag blir jag bara påmind, för idag är det bal här i kungsbacka. Jag känner bara att ångesten stiger eftersom om bara ett ynka år, är jag där. Ni tror säkert nu att det är vuxenlivet jag är rädd för, nejnej, jag är rädd för att visa mig och vara med på kort. Kanske låter dumt för vissa, att jag är tråkig, mesig, whatever, men för mig är det min vardag. Tror folk jag gillar att INTE vara med på kort? Att det är så jag vill att mitt liv ska vara? Nej såklart inte. Men nu blev jag född med detta utseendet och denna hyn, samt allt annat.. och jag kan inte förändra det. Jag vill kunna sitta och bli fotad som vem som helst, kunna ha massa foton med bara mig som folk har tagit, för att ha minnen. Till exempel nu när jag åker utomlands med min pojkvän, syster och hennes sambo. Vill kunna sitta där med min pojkvän och bli fotad för att ha massa bilder att visa upp sen, men det går inte i min värld. Detta är så sorgligt, men det är som det är. Vad ska man göra? För att jag ska kunna påbörja min ansiktsbehandling senare på en skola i Göteborg som gör behandlingar för bra pris, måste det hinna bli höst. Och även efter det kanske det inte alls blir bra? Jag kanske har aldelles för höga förhoppningar och tror att jag ska få lika fin hy som de flesta ungdomar jag ser har. Jag har en bild i huvudet på hur jag kommer se ut, och så kommer det aldrig bli. Jag kommer bli förkrossad på nytt efter att jag gått en hel sommar med höga förhoppningar på förändring. Tror aldrig att jag kommer bli nöjd med mig själv. Tror aldrig jag kommer känna mig fin, eller kunna vara med på kort, inte ens på stora tillfällen i livet som student, bal, bröllop.. och allt sånt som livet för med sig som man VILL ha kort ifrån. Tycker det är så otroligt sorgligt, för jag vill verkligen allt sånt. Jag vill kunna leva som vem som helst, se mänsklig ut och må bra. Inte behöva tänka på allt hela tiden, och inte kunna sitta och vara helt bekväm någon gång utan att ha tankar om hur jag ser ut hela tiden som cirkulerar i mitt huvud. Det är de sista som får mig att må bra. Hur skulle någon kunna må bra av sånt? Man behöver den avkopplingen.. Blä, allt är så komplicerat.