Mår så jävla dåligt just nu. Allt går i perioder.. Ibland suger det, ibland klarar jag mig, och ibland får jag panik och det suger igen. Är helst pågrund av två saker. Skolan och Kärlek. Hatar dom båda två. Tycker om kärlek när det är bra men när allt krånglar och man fortfarande är kär, då är det hemskt. Jag är ärligt talat rädd för kärleken. Om detta förhållandet inte funkar och det tar slut, så vill jag aldrig bli kär igen. Aldrig. Vill verkligen inte. Hatar att allt ska förändras, kan det inte bara fortsätta vara lika bra som det var i början, i mitten, nyss?! Önskar verkligen det var så. Hatar att man kan fästa sig så mycket vid en person.. Sen kan jag inte förstå hur jag kan ha kärat ner mig så mycket som jag gjort. Eller som jag nyss blivit. Hur det kan påverka mig sååååå mycket som det gjort. Äter knappt, sover inte, skolan krånglar.. Mår skit.. Allt möjligt. Sen delen med skolan.. Har missat prov och allt är så jävla stressigt just nu. Jag är så orolig över allt. Sen mår jag ju dåligt, så jag har ingen motivation till någonting i skolan. Får bara plötsliga gråtattacker jämt. Alltså, en känsla av att jag bara vill gråta. Gråter inte, men nära. Ibland. Varför det är såhär beror mest på just kärleken. Vet inte vad det beror på. Om jag kanske är i min känsliga period just nu. Pms och shit.. Måste väl vara det antar jag. Eller så är jag bara helt enkelt galet jävla kär. Men förr var det jag som tvivlade liksom, så varför känner jag såhär nu? Svårt. Men iallafall, så är det snart lov också, och proven måste bli färdiga denna veckan. Jag klarar det inte! Allvarligt talat. Jag klarar det verkligen inte. Orkar inte plugga, kan inte ens tänka.. Mår dåligt, stressad över hur mycket det är. Ingenting funkar för mig..

- if being happy is a struggle, why even bother?
är det inte meningen att livet ska vara bra och lätt? vad ska man annars att leva för.. om man inte har kraften kvar att göra't.. och vad händer om man tappat den kraften? tycker att man har kämpat tillräckligt, och man orkar inte mer tillslut, man gör inte det! man har bara lust att ge upp. är verkligen så.. efter hela sitt liv med dåliga saker, så vill man ge upp. jag vet att jag endast är 15, men jag är redan trött och då är det ju något som är otroligt fel.. jag ligger verkligen längst ner på botten. varje gång jag äntligen satt mig i en bra situation i livet och känner mig allmänt lycklig, så ska något gå fel och göra så att jag mår skit och blir sjukt deprimerad. Har alltid vart så och är fortfarande så. Är så jävla trött på det! Helst nu. Nu ger jag upp

jag vill bara ha kärlek och en känsla av att allt är lugnt och skönt, är det verkligen så mycket begärt
Men är väl så att när saker och ting verkar för bra för att vara sant så är dom oftast det.
Ja, så jag hade det väl helt enkelt för bra..
Är mest just nu förstörd över att en människa jag spenderat all min energi, kärlek och omtanke på, som jag skulle vara med föralltid, gick från att vara otroligt kär och vilja ha mig hela tiden, som gav mig en hel massa kärlek, till att bli en främling.
Även också att man inte får träffa den man lagt så mycket på, den som man gett kärlek i nu 1 år, den som man älskat konsant i 1 år framförallt! den jag gett allt.. jag gav verkligen hela mig.. och nu håller det på att brista. det känns inte verkligt. Det gör piss ont. Är verkligen slut på tårar.. Men om det nu blir att vi inte längre är tillsammans, ska jag försöka ta tag i mig själv så gott jag kan och gå vidare med mitt liv. Även ifall det är svårt, kommer bli skit svårt, så måste jag försöka. Det vet jag.. Annars kan det få stora konsekvenser, och jag vill inte att det ska gå så långt. Det enda jag begär som sagt, är att känna kärlek och trygghet.. Vet inte vad jag ska ta mig till.. Men jag känner verkligen nu att jag måste ta tag i mig själv, innan exakt allt går åt helvete.. Hur svårt det än är

Mår så jävla dåligt just nu. Allt går i perioder.. Ibland suger det, ibland klarar jag mig, och ibland får jag panik och det suger igen. Är helst pågrund av två saker. Skolan och Kärlek. Hatar dom båda två. Tycker om kärlek när det är bra men när allt krånglar och man fortfarande är kär, då är det hemskt. Jag är ärligt talat rädd för kärleken. Om detta förhållandet inte funkar och det tar slut, så vill jag aldrig bli kär igen. Aldrig. Vill verkligen inte. Hatar att allt ska förändras, kan det inte bara fortsätta vara lika bra som det var i början, i mitten, nyss?! Önskar verkligen det var så. Hatar att man kan fästa sig så mycket vid en person.. Sen kan jag inte förstå hur jag kan ha kärat ner mig så mycket som jag gjort. Eller som jag nyss blivit. Hur det kan påverka mig sååååå mycket som det gjort. Äter knappt, sover inte, skolan krånglar.. Mår skit.. Allt möjligt. Sen delen med skolan.. Har missat prov och allt är så jävla stressigt just nu. Jag är så orolig över allt. Sen mår jag ju dåligt, så jag har ingen motivation till någonting i skolan. Får bara plötsliga gråtattacker jämt. Alltså, en känsla av att jag bara vill gråta. Gråter inte, men nära. Ibland. Varför det är såhär beror mest på just kärleken. Vet inte vad det beror på. Om jag kanske är i min känsliga period just nu. Pms och shit.. Måste väl vara det antar jag. Eller så är jag bara helt enkelt galet jävla kär. Men förr var det jag som tvivlade liksom, så varför känner jag såhär nu? Svårt. Men iallafall, så är det snart lov också, och proven måste bli färdiga denna veckan. Jag klarar det inte! Allvarligt talat. Jag klarar det verkligen inte. Orkar inte plugga, kan inte ens tänka.. Mår dåligt, stressad över hur mycket det är. Ingenting funkar för mig..

- if being happy is a struggle, why even bother?
är det inte meningen att livet ska vara bra och lätt? vad ska man annars att leva för.. om man inte har kraften kvar att göra't.. och vad händer om man tappat den kraften? tycker att man har kämpat tillräckligt, och man orkar inte mer tillslut, man gör inte det! man har bara lust att ge upp. är verkligen så.. efter hela sitt liv med dåliga saker, så vill man ge upp. jag vet att jag endast är 15, men jag är redan trött och då är det ju något som är otroligt fel.. jag ligger verkligen längst ner på botten. varje gång jag äntligen satt mig i en bra situation i livet och känner mig allmänt lycklig, så ska något gå fel och göra så att jag mår skit och blir sjukt deprimerad. Har alltid vart så och är fortfarande så. Är så jävla trött på det! Helst nu. Nu ger jag upp

jag vill bara ha kärlek och en känsla av att allt är lugnt och skönt, är det verkligen så mycket begärt
Men är väl så att när saker och ting verkar för bra för att vara sant så är dom oftast det.
Ja, så jag hade det väl helt enkelt för bra..
Är mest just nu förstörd över att en människa jag spenderat all min energi, kärlek och omtanke på, som jag skulle vara med föralltid, gick från att vara otroligt kär och vilja ha mig hela tiden, som gav mig en hel massa kärlek, till att bli en främling.
Även också att man inte får träffa den man lagt så mycket på, den som man gett kärlek i nu 1 år, den som man älskat konsant i 1 år framförallt! den jag gett allt.. jag gav verkligen hela mig.. och nu håller det på att brista. det känns inte verkligt. Det gör piss ont. Är verkligen slut på tårar.. Men om det nu blir att vi inte längre är tillsammans, ska jag försöka ta tag i mig själv så gott jag kan och gå vidare med mitt liv. Även ifall det är svårt, kommer bli skit svårt, så måste jag försöka. Det vet jag.. Annars kan det få stora konsekvenser, och jag vill inte att det ska gå så långt. Det enda jag begär som sagt, är att känna kärlek och trygghet.. Vet inte vad jag ska ta mig till.. Men jag känner verkligen nu att jag måste ta tag i mig själv, innan exakt allt går åt helvete.. Hur svårt det än är