Just nu känns det bara som om allting är dåligt, precis allt. Skriker inombords, slåss med mig själv, för att ens kunna stå ut med mig själv. Orkar knappt stå upp på egna ben längre. Jag behöver någon som håller i mig, någon som inte låter mig falla. För det är så det känns just nu. Som att jag inte kan stå upp. Jag känner mig svag, med andra ord. Och ensam. Trött på hela världen, trött på mig. Allt ser mörkt ut. Jag känner mig så borta och vilsen, och har nog vart fast på samma plats allt för länge. Jag vill resa. Jag vill bort härifrån. Vill åka till en plats så långt härifrån som möjligt, där jag kan vara för mig själv. Utan alla onödiga krav, all stress, alla människor, alla som lägger sig i andras problem och pratar skit, alla problemen, allt. Största frågan som människan har, och som jag har är vad som egentligen är meningen med livet.. Det frågar jag mig själv varje gång jag mår såhär. Vad är meningen med livet? Varför, ska man fortsätta leva, för någonting som känns så meningslöst? Allt känns liksom, överskattat. Vet inte vad jag vill längre. Vet inte vad jag ska göra av mig själv, och mitt liv. Det blir för mycket. För mycket på en och samma gång. Och det gör att man inte kan hantera situationen. Man kan inte hantera sig själv. Varför är det alltid så, att något ska gå fel? ALLTID så ska det vara något. Något som tar ner på en så otroligt mycket. Det finns heller ingen som riktigt förstår en, och ingen som man helt kan prata med. Och det finns ingenstans att ta vägen gott folk, ingenstans. Ibland är man bara fast.

Just nu känns det bara som om allting är dåligt, precis allt. Skriker inombords, slåss med mig själv, för att ens kunna stå ut med mig själv. Orkar knappt stå upp på egna ben längre. Jag behöver någon som håller i mig, någon som inte låter mig falla. För det är så det känns just nu. Som att jag inte kan stå upp. Jag känner mig svag, med andra ord. Och ensam. Trött på hela världen, trött på mig. Allt ser mörkt ut. Jag känner mig så borta och vilsen, och har nog vart fast på samma plats allt för länge. Jag vill resa. Jag vill bort härifrån. Vill åka till en plats så långt härifrån som möjligt, där jag kan vara för mig själv. Utan alla onödiga krav, all stress, alla människor, alla som lägger sig i andras problem och pratar skit, alla problemen, allt. Största frågan som människan har, och som jag har är vad som egentligen är meningen med livet.. Det frågar jag mig själv varje gång jag mår såhär. Vad är meningen med livet? Varför, ska man fortsätta leva, för någonting som känns så meningslöst? Allt känns liksom, överskattat. Vet inte vad jag vill längre. Vet inte vad jag ska göra av mig själv, och mitt liv. Det blir för mycket. För mycket på en och samma gång. Och det gör att man inte kan hantera situationen. Man kan inte hantera sig själv. Varför är det alltid så, att något ska gå fel? ALLTID så ska det vara något. Något som tar ner på en så otroligt mycket. Det finns heller ingen som riktigt förstår en, och ingen som man helt kan prata med. Och det finns ingenstans att ta vägen gott folk, ingenstans. Ibland är man bara fast.