Har legat och läst en blogg hur länge som helst, fällt tårar, tänkt, känt medlidande. I oktober förra året så tog en 14 åring livet av sig här i mina trakter, jag kände inte tjejen och jag känner inte familjen, men det påverkar en på så många sätt... Gick in på hennes mammas blogg iallafall och läste den här texten. Kunde inte annat än att gråta. 

 

Joline vår äldsta dotter åkte sedan till en kompis. och vi andra tittade på TV, barnen lekte och Junis gick från sitt rum upp till övervåningen, kom och satte sig hos oss och tittade på TV en stund och gick upp igen. Joline ringde vid 19:45 och ville bli hämtad och Johannes slängde sig i bilen för han ville hinna hem till Gustavsson 3tr som gick på TV4. Jag gick upp och gjorde två smörgåsar för jag kände mig illamående men orkade inte båda och då stod Junis vid trappan och jag erbjöd henne min macka. Men hon ville inte ha den. Hon sa -jag tar något senare. Klockan var då 19:50 Och för mig var det inte konstigt för hon brukade äta kvällsmat vid 22-23 tiden. Johannes och Joline kom hem och Junis var kvar på övervåningen vid vår dator och vi har stora entrén in till oss på den våningen.

Vi andra satt och tittade på Gustavsson 3tr och Joline var på sitt rum. Precis när programmet var slut hörde vi tåget tuta två gånger och jag kände på mig att någon dött. Jag kände hur en bit av mig dog och sa högt. Nu har någon dött och jag upprepade det 3 gånger fast min man sa att det säkert var nåt rådjur. Klockan var då 20:30. Vi tittade vidare på TV och vid 21:45 gick Johannes och de små barnen och la sig. Jolines kompis Emil ringde och han var ute och gick och sa att han mött räddningstjänsten som letade utefter spåret för någon har blivit påkörd. Emil ville veta att Joline var OK och det var hon. Vi gick ner till Junis rum för att säga till henne vad som hänt och att hon kanske skulle ringa sina bästa kompisar men när jag öppnade hennes dörr var det släckt, hennes convers, hennes jacka, hennes hemnyckel ja allt förutom hennes mobil låg inne på hennes rum. Jag fick panik men blir väldigt rationell och tänker TJEJGRUPPEN på fritidsgården. För det hade hon pratat om att hon skulle börja men hon visste inte vilka dagar. Slänger mig i bilen åker upp till fritidsgården men där är det total mörker. Inte en kotte så jag vänder bilen och kör tillbaka. Ringer en av hennes bästisar som bor i närheten men de har inte sett henne. Jag åker över järnvägsbron och blickar söder över. Det är totalt mörker över järnvägen. Inte ens signallamporna lyser. Jag vänder vid återvinningen och åker över bron igen och åker hemåt.

Väl inne på vår väg möter jag räddningstjänsten som går på ängen mellan vår gata och järnvägen. Jag stannar bilen men låter motorn va på. Jag frågar vad de gör, de säger att de letar. De frågar vad jag gör och jag säger att jag letar efter min 14 åriga dotter och jag undrar om det är en människa eller ett djur tåget kört på. Hela denna tiden hade jag en oro som satt i min bröstkorg, en oro som jag redan inombords vid 20:30 redan visste att någonting dött inom mig. Räddningsledaren sa till mig att stänga av bilen och invänta polis. Och då sa jag flera gånger är det en människa? Och tillslut sa han -ja det är en människa. Men hoppet inom mig dog inte. För inte skulle min skötsamma, duktiga och flitiga Junis bli överkörd av tåget. Hon som alltid var duktig, lugn och go. Så kom polisen och visade ett par vita ballerina skor och jag blev helt frågande? Hon har inga vita ballerina skor i st 40. Hon har 37-38 i skor. Sedan tog de upp hennes rundstickade sjal och den oro och det hoppet jag hade föll från mitt bröst ner som en klump i magen. De bad om att få se ett kort på Junis och jag visade upp ett jag hade i min Iphone. Och den kvinnliga polisen sa -det är svårt att säga, det är bara kvarlevor. Jag sa till polisen att jag måste hem och kolla om Jolines vita ballerina skor står i garderoben hemma. De ville köra men jag insisterade på att köra själv. Jag bodde ju bara 2 hus ifrån. Och just då kom min granne förbi med deras hundar. Jag åkte hem, polisen efter och jag sprang in och öppnade garderoben och de var borta! Jag sprang ut till polisen igen och bekräftade att Jolines ballerina skor inte stod där de brukade. Sedan gick vi ner och mötte upp räddningstjänsten och två ambulanser kom. Det jag inte visste var att det som fanns kvar av Junis låg i en av ambulanserna och det kanske var tur det för annars hade jag sprungit dit. Min man som också varit ute och letat kom också och då bröt jag ihop. Vi gick hem, polisen och ambulanspersonalen följde oss och stannade kvar. Jag möte Joline som bar på Lincoln och jag skrek HON ÄR DÖD!

Liam och Laura låg och sov i Liams rum och att de inte vaknade av våra illvrål är för mig en gåta. Jag ringde mamma, mina bröder och snart började huset fyllas på av min bror med familj, Johannes bror och tjej, hans syster med kille och min mamma och hennes nya. Johannes föräldrar var i Spanien på semester och min lillebror bor i Stockholm. Men mitt i natten kom alla som bor här i Göteborgs området med omnejd och samlades. Så underbart! En präst kom och en kurator och en psykolog. En polisman kom in med Junis krossade mobil och vi pratade enskilt med honom i Lauras rum. Det sista jag sa till honom va att gå hem och krama om alla dina barn, för det kommer jag aldrig mer kunna göra. Polismannen började gråta.

Junis lämna oss söndagen den 9 oktober 2011 genom självmord eller vad det nuvarande som hände.
Vi kommer aldrig få svar varför hon stod där i alla fall.
Hon dog omedelbart av tåget som hade en hastighet på 165km/h. Lokförarens vittnesmål till polisen var att han såg på 120 meters håll en skugga med en luva över huvudet som stod blickstilla. Han hann inte stanna på den sträckan då han behöver mer än 1 km att stanna på i den hastigheten.

Vi vet inte varför!

Junis Efraimsson
1997•02•27 – 2011•10•09

Vår älskade, underbara, vackra dotter."

Har legat och läst en blogg hur länge som helst, fällt tårar, tänkt, känt medlidande. I oktober förra året så tog en 14 åring livet av sig här i mina trakter, jag kände inte tjejen och jag känner inte familjen, men det påverkar en på så många sätt... Gick in på hennes mammas blogg iallafall och läste den här texten. Kunde inte annat än att gråta. 

 

Joline vår äldsta dotter åkte sedan till en kompis. och vi andra tittade på TV, barnen lekte och Junis gick från sitt rum upp till övervåningen, kom och satte sig hos oss och tittade på TV en stund och gick upp igen. Joline ringde vid 19:45 och ville bli hämtad och Johannes slängde sig i bilen för han ville hinna hem till Gustavsson 3tr som gick på TV4. Jag gick upp och gjorde två smörgåsar för jag kände mig illamående men orkade inte båda och då stod Junis vid trappan och jag erbjöd henne min macka. Men hon ville inte ha den. Hon sa -jag tar något senare. Klockan var då 19:50 Och för mig var det inte konstigt för hon brukade äta kvällsmat vid 22-23 tiden. Johannes och Joline kom hem och Junis var kvar på övervåningen vid vår dator och vi har stora entrén in till oss på den våningen.

Vi andra satt och tittade på Gustavsson 3tr och Joline var på sitt rum. Precis när programmet var slut hörde vi tåget tuta två gånger och jag kände på mig att någon dött. Jag kände hur en bit av mig dog och sa högt. Nu har någon dött och jag upprepade det 3 gånger fast min man sa att det säkert var nåt rådjur. Klockan var då 20:30. Vi tittade vidare på TV och vid 21:45 gick Johannes och de små barnen och la sig. Jolines kompis Emil ringde och han var ute och gick och sa att han mött räddningstjänsten som letade utefter spåret för någon har blivit påkörd. Emil ville veta att Joline var OK och det var hon. Vi gick ner till Junis rum för att säga till henne vad som hänt och att hon kanske skulle ringa sina bästa kompisar men när jag öppnade hennes dörr var det släckt, hennes convers, hennes jacka, hennes hemnyckel ja allt förutom hennes mobil låg inne på hennes rum. Jag fick panik men blir väldigt rationell och tänker TJEJGRUPPEN på fritidsgården. För det hade hon pratat om att hon skulle börja men hon visste inte vilka dagar. Slänger mig i bilen åker upp till fritidsgården men där är det total mörker. Inte en kotte så jag vänder bilen och kör tillbaka. Ringer en av hennes bästisar som bor i närheten men de har inte sett henne. Jag åker över järnvägsbron och blickar söder över. Det är totalt mörker över järnvägen. Inte ens signallamporna lyser. Jag vänder vid återvinningen och åker över bron igen och åker hemåt.

Väl inne på vår väg möter jag räddningstjänsten som går på ängen mellan vår gata och järnvägen. Jag stannar bilen men låter motorn va på. Jag frågar vad de gör, de säger att de letar. De frågar vad jag gör och jag säger att jag letar efter min 14 åriga dotter och jag undrar om det är en människa eller ett djur tåget kört på. Hela denna tiden hade jag en oro som satt i min bröstkorg, en oro som jag redan inombords vid 20:30 redan visste att någonting dött inom mig. Räddningsledaren sa till mig att stänga av bilen och invänta polis. Och då sa jag flera gånger är det en människa? Och tillslut sa han -ja det är en människa. Men hoppet inom mig dog inte. För inte skulle min skötsamma, duktiga och flitiga Junis bli överkörd av tåget. Hon som alltid var duktig, lugn och go. Så kom polisen och visade ett par vita ballerina skor och jag blev helt frågande? Hon har inga vita ballerina skor i st 40. Hon har 37-38 i skor. Sedan tog de upp hennes rundstickade sjal och den oro och det hoppet jag hade föll från mitt bröst ner som en klump i magen. De bad om att få se ett kort på Junis och jag visade upp ett jag hade i min Iphone. Och den kvinnliga polisen sa -det är svårt att säga, det är bara kvarlevor. Jag sa till polisen att jag måste hem och kolla om Jolines vita ballerina skor står i garderoben hemma. De ville köra men jag insisterade på att köra själv. Jag bodde ju bara 2 hus ifrån. Och just då kom min granne förbi med deras hundar. Jag åkte hem, polisen efter och jag sprang in och öppnade garderoben och de var borta! Jag sprang ut till polisen igen och bekräftade att Jolines ballerina skor inte stod där de brukade. Sedan gick vi ner och mötte upp räddningstjänsten och två ambulanser kom. Det jag inte visste var att det som fanns kvar av Junis låg i en av ambulanserna och det kanske var tur det för annars hade jag sprungit dit. Min man som också varit ute och letat kom också och då bröt jag ihop. Vi gick hem, polisen och ambulanspersonalen följde oss och stannade kvar. Jag möte Joline som bar på Lincoln och jag skrek HON ÄR DÖD!

Liam och Laura låg och sov i Liams rum och att de inte vaknade av våra illvrål är för mig en gåta. Jag ringde mamma, mina bröder och snart började huset fyllas på av min bror med familj, Johannes bror och tjej, hans syster med kille och min mamma och hennes nya. Johannes föräldrar var i Spanien på semester och min lillebror bor i Stockholm. Men mitt i natten kom alla som bor här i Göteborgs området med omnejd och samlades. Så underbart! En präst kom och en kurator och en psykolog. En polisman kom in med Junis krossade mobil och vi pratade enskilt med honom i Lauras rum. Det sista jag sa till honom va att gå hem och krama om alla dina barn, för det kommer jag aldrig mer kunna göra. Polismannen började gråta.

Junis lämna oss söndagen den 9 oktober 2011 genom självmord eller vad det nuvarande som hände.
Vi kommer aldrig få svar varför hon stod där i alla fall.
Hon dog omedelbart av tåget som hade en hastighet på 165km/h. Lokförarens vittnesmål till polisen var att han såg på 120 meters håll en skugga med en luva över huvudet som stod blickstilla. Han hann inte stanna på den sträckan då han behöver mer än 1 km att stanna på i den hastigheten.

Vi vet inte varför!

Junis Efraimsson
1997•02•27 – 2011•10•09

Vår älskade, underbara, vackra dotter."