Var inne på internet och kollade på olika bra foundations för att veta vad som är bäst att köpa, så kom jag in på Magdalena Graafs blogg där en tjej skrev sin historia till henne, där ämnet var problemhy, och det är faktiskt första gången jag hört någon som har sån likadan "livshistoria" som jag.. allt är så likt mitt liv! Ibland önskar man att man hade någon som verkligen visste hur det är, att prata om detta med. Skönt att veta iallafall att det är fler än jag där ute som har exakt sammma problem, för i min krets känner jag mig väldigt ensam om att ha det så! Vet inte hur många gånger jag gråtit och fått panik över detta, är inget liv någon ska behöva få leva.. förstör ju ens liv på så många sätt. Inte bara på utsidan utan även på insidan... Vet till exempel att när jag träffade mitt ex, och han första gången skulle sova över, så gjorde jag precis som hon berättar, sov med smink och gick upp mycket tidigare och sminkade om mig, bara för att han inte skulle behöva se hur jag såg ut under allt smink. Det är hemskt, men så var det i början. Sen när jag träffade Jesper, så var jag så inställd på att han ALDRIG skulle få se mig utan smink för att han skulle fortsätta tycka om mig, men det blev så fysiskt utmattande att alltid ha panik över att behöva fixa sig och allt, så slutade med denna "mani". Tänkte att älskar han mig verkligen, så kommer han älska mig oavsett. Och här är vi 3 år senare.. hehe. Hatar foundation också, tycker det är så äckligt.. så hatar att vara så beroende utav det. Men vad gör man? 

Här är iallafall hennes historia! 

 

"Mitt stora, stora problem började när jag var 14 år gammal. Minns det så väl. Jag hade haft kalas och min farbror sa ”Ja, nu när du är 14 så får du väl snart ett pizza-ansikte!”.Det var som en förbannelse, lustigt nog. Ett litet tag efter det började jag få finnar. Inte så lustigt kanske, det är många tonåringar som får det. Men jag fick så otroligt många. Jag hade inte börjat sminka mig, men hittade istället mammas täckstift i hennes sminklåda. Så gick runt med orangea sminkfläckar över finnarna istället för röda prickar… Mycket snyggt… Minns att mamma köpte ett puder till mig dagen jag skulle konfirmeras. Vilken lycka! Min hy blev så fin i detta puder. Jag blev helt besatt. Kände mig så himla fin om morgnarna när jag hade sminkat mig. Jag gick till skolan och fortsatte känna mig fin. Men under dagen blev hyn fetare och fetare, blankare och blankare. Det gick så långt att jag brukade gå ut från lektionerna och in på toan, tvätta bort allt smink för att sedan på med det igen. Så att jag kände mig finare igen… Jag hatade att krama folk! Var så rädd att de skulle snudda vid min kind med axeln så att lite av pudret gick bort. Man kunde bokstavligt talat dra fingret på min kind och se ett spår efter. Minns en kille jag var kär i på högstadiet. Han tyckte om mig men tyckte det var jobbigt att jag aldrig tittade honom i ögonen. Det var ju för att jag skämdes så… Mamma hjälpte mig med diverse hudprodukter, betalade ansiktsbehandlingar osv. Men inget av det hjälpte. På gymnasiet började jag också få ärr i ansiktet. Det gör så himla ont i mitt hjärta att skriva detta. Innan hade man ändå haft hoppet uppe och tänkt att när finnarna är borta är de ett minne blott. Ärr är ärr. De försvinner aldrig. Jag fick en medicin som heter roaccutan. Den mådde jag dåligt över. Fick inte sola (vilket jag brukade göra för att då syntes inte finnarna så mycket), fick inte dricka (vilket en gymnasietjej ofta vill göra), blev väldigt torr, kunde inte ha mina linser i ögonen, fick inte köra bil osv. Vilken depression! Gick på dessa tabletter ett halvår, tror jag. Jag hade sådan ångest varenda eviga dag. Reklamer på TV:n om dålig hy fick mig att skämmas, när mina tjejkompisar sa”Åhhh nej, jag har fått en finne, KOLLA” var ju bara så hemskt.. Jag kunde gett vad som helst för att bara ha EN enda finne! EN! Herregud. Finnarna i mitt ansikte började istället bli till bulor. Nu låter detta himla äckligt, men det är ju sanningen. Röda prickar kan man ändå dölja lite med smink men bulor och ärr går inte.. Jag klippte lugg och gjorde det mesta för att håret skulle försöka dölja mycket av vad som försiggick i ansiktet. Om somrarna hade jag sådan ångest så det va inte klokt. Vistas på stranden UTAN smink, herregud! Jag blir så ledsen på detta. Nu är jag 24 år och har fortfarande problem. När ska detta ta slut? Nu när jag inte ammar min dotter längre har jag börjat med Roaccutan-tabletterna igen. Hoppas så innerligt att det ska bli bättre. Jag är ju så himla lycklig och nöjd annars med mitt liv. Älskar min fina familj. Älskar min stad, mina vänner, mitt jobb, mina intressen. Älskar min kropp, min stil, mitt tjocka långa hår, mitt söta ansikte. Allt som förstör är finnarna… Det gick så långt i gymnasiet att jag fick panikångestattacker. Sov jag över med min dåvarande pojkvän var det smink som gällde under hela natten. Annars var det verkligen tvunget att vara släckt. En gång började jag gråta av att han tände och fick sån ångestattack att han och hans mamma fick ta mig till sjukhuset. Nu när jag själv är mamma ber jag till allra högsta makter att lillan inte ärvt min hy. Allt jag vill är att få leva normalt. Kunna ha uppsatt hår och kanske gå och handla utan smink. SNÄLLA NI med fin hy, va riktigt lyckliga över det! Ni förstår inte vilken enorm tur ni har att vara så vackra. För varje tårtljus jag blåser ut, för varje stjärnfall jag ser – då önskar jag mig ingenting annat än en fin hy…"

 

Lånade bilder!

Var inne på internet och kollade på olika bra foundations för att veta vad som är bäst att köpa, så kom jag in på Magdalena Graafs blogg där en tjej skrev sin historia till henne, där ämnet var problemhy, och det är faktiskt första gången jag hört någon som har sån likadan "livshistoria" som jag.. allt är så likt mitt liv! Ibland önskar man att man hade någon som verkligen visste hur det är, att prata om detta med. Skönt att veta iallafall att det är fler än jag där ute som har exakt sammma problem, för i min krets känner jag mig väldigt ensam om att ha det så! Vet inte hur många gånger jag gråtit och fått panik över detta, är inget liv någon ska behöva få leva.. förstör ju ens liv på så många sätt. Inte bara på utsidan utan även på insidan... Vet till exempel att när jag träffade mitt ex, och han första gången skulle sova över, så gjorde jag precis som hon berättar, sov med smink och gick upp mycket tidigare och sminkade om mig, bara för att han inte skulle behöva se hur jag såg ut under allt smink. Det är hemskt, men så var det i början. Sen när jag träffade Jesper, så var jag så inställd på att han ALDRIG skulle få se mig utan smink för att han skulle fortsätta tycka om mig, men det blev så fysiskt utmattande att alltid ha panik över att behöva fixa sig och allt, så slutade med denna "mani". Tänkte att älskar han mig verkligen, så kommer han älska mig oavsett. Och här är vi 3 år senare.. hehe. Hatar foundation också, tycker det är så äckligt.. så hatar att vara så beroende utav det. Men vad gör man? 

Här är iallafall hennes historia! 

 

"Mitt stora, stora problem började när jag var 14 år gammal. Minns det så väl. Jag hade haft kalas och min farbror sa ”Ja, nu när du är 14 så får du väl snart ett pizza-ansikte!”.Det var som en förbannelse, lustigt nog. Ett litet tag efter det började jag få finnar. Inte så lustigt kanske, det är många tonåringar som får det. Men jag fick så otroligt många. Jag hade inte börjat sminka mig, men hittade istället mammas täckstift i hennes sminklåda. Så gick runt med orangea sminkfläckar över finnarna istället för röda prickar… Mycket snyggt… Minns att mamma köpte ett puder till mig dagen jag skulle konfirmeras. Vilken lycka! Min hy blev så fin i detta puder. Jag blev helt besatt. Kände mig så himla fin om morgnarna när jag hade sminkat mig. Jag gick till skolan och fortsatte känna mig fin. Men under dagen blev hyn fetare och fetare, blankare och blankare. Det gick så långt att jag brukade gå ut från lektionerna och in på toan, tvätta bort allt smink för att sedan på med det igen. Så att jag kände mig finare igen… Jag hatade att krama folk! Var så rädd att de skulle snudda vid min kind med axeln så att lite av pudret gick bort. Man kunde bokstavligt talat dra fingret på min kind och se ett spår efter. Minns en kille jag var kär i på högstadiet. Han tyckte om mig men tyckte det var jobbigt att jag aldrig tittade honom i ögonen. Det var ju för att jag skämdes så… Mamma hjälpte mig med diverse hudprodukter, betalade ansiktsbehandlingar osv. Men inget av det hjälpte. På gymnasiet började jag också få ärr i ansiktet. Det gör så himla ont i mitt hjärta att skriva detta. Innan hade man ändå haft hoppet uppe och tänkt att när finnarna är borta är de ett minne blott. Ärr är ärr. De försvinner aldrig. Jag fick en medicin som heter roaccutan. Den mådde jag dåligt över. Fick inte sola (vilket jag brukade göra för att då syntes inte finnarna så mycket), fick inte dricka (vilket en gymnasietjej ofta vill göra), blev väldigt torr, kunde inte ha mina linser i ögonen, fick inte köra bil osv. Vilken depression! Gick på dessa tabletter ett halvår, tror jag. Jag hade sådan ångest varenda eviga dag. Reklamer på TV:n om dålig hy fick mig att skämmas, när mina tjejkompisar sa”Åhhh nej, jag har fått en finne, KOLLA” var ju bara så hemskt.. Jag kunde gett vad som helst för att bara ha EN enda finne! EN! Herregud. Finnarna i mitt ansikte började istället bli till bulor. Nu låter detta himla äckligt, men det är ju sanningen. Röda prickar kan man ändå dölja lite med smink men bulor och ärr går inte.. Jag klippte lugg och gjorde det mesta för att håret skulle försöka dölja mycket av vad som försiggick i ansiktet. Om somrarna hade jag sådan ångest så det va inte klokt. Vistas på stranden UTAN smink, herregud! Jag blir så ledsen på detta. Nu är jag 24 år och har fortfarande problem. När ska detta ta slut? Nu när jag inte ammar min dotter längre har jag börjat med Roaccutan-tabletterna igen. Hoppas så innerligt att det ska bli bättre. Jag är ju så himla lycklig och nöjd annars med mitt liv. Älskar min fina familj. Älskar min stad, mina vänner, mitt jobb, mina intressen. Älskar min kropp, min stil, mitt tjocka långa hår, mitt söta ansikte. Allt som förstör är finnarna… Det gick så långt i gymnasiet att jag fick panikångestattacker. Sov jag över med min dåvarande pojkvän var det smink som gällde under hela natten. Annars var det verkligen tvunget att vara släckt. En gång började jag gråta av att han tände och fick sån ångestattack att han och hans mamma fick ta mig till sjukhuset. Nu när jag själv är mamma ber jag till allra högsta makter att lillan inte ärvt min hy. Allt jag vill är att få leva normalt. Kunna ha uppsatt hår och kanske gå och handla utan smink. SNÄLLA NI med fin hy, va riktigt lyckliga över det! Ni förstår inte vilken enorm tur ni har att vara så vackra. För varje tårtljus jag blåser ut, för varje stjärnfall jag ser – då önskar jag mig ingenting annat än en fin hy…"

 

Lånade bilder!