Dåliga dagar har vi alla.
Jag känner iallafall såhär. När jag tar på mig vanliga kläder och ska göra något, försöka vara fin, så har jag innan intalat mig själv att jag inte ser så farlig ut, man tänker inte på kropp osv. Man ser ut som en annan människa i tankarna, sen när man väl står där framför spegeln så stämmer inte ens spegelbild in överhuvudtaget. DET mina vänner, är som en rejäl käftsmäll kan jag lova. Att se sig själv i spegeln och känna sig rädd för det man ser. Och varför har det blivit såhär? Jag är inte pinnsmal, jag har kurvor, jag har fläsk på kroppen... jag är inte tight. Och det slår hårdare mot en när man ser det i spegeln för det är så man SKA se ut nu för tiden. Det gör det hela så himla jobbigt. Jag ser mig själv som rena fläskberget ärligt talat, pga alla ideal att man ska vara pinnsmal med fina kurvor, tight kropp, stora tuttar, fyllig rumpa utan att se för tjock ut... så känner man sig verkligen som en TJOCKIS, med stort T när man står o kollar på sig själv!! Hemskt, och det gör mig ledsen. Så himla himla ledsen. Ont i hjärtat får man. Inte bara enstaka dagar utan de flesta om jag ska vara ärlig... sen är det inte lätt för mig att gå ner i vikt. Förra året hade jag en riktig bra och häftig period i mitt liv där jag började gymma stenhårt, varje dag - hela veckan.. i 10 veckor om inte mer. Inget resultat såg jag, hörde inget om någon som såg något... annat än att jag mådde väldigt bra och kände mig starkare kanske. Men är ju alltid det yttre resultatet man vill se först o främst, och såg jag inte det efter dessa 10+ veckorna så blev jag besviken på mig själv. Satte stor press på mig själv och blev så besviken när jag inte hade uppnått det jag ville under den tiden, när jag ändå hade kört så hårt att jag nästan spydde efter varje pass, och det är ju klart, det blir man. Går inte att undvika. Så hur ska man få upp motivationen när inget händer?! Svår fråga. Tröttsamt att gå och vara trött på sig själv hela tiden, men vad ska man göra när varken motivation eller ork finns? Uschochfyochblä vad trött jag är på att kropp och utseende har blivit det viktigaste här i livet för tillfället... och att man påverkas så starkt utav det. Sad but true
Vet att du skrev att du inte ville ha någon kommentar men måste verkligen skriva. Man har så otroligt lätt att vara så självkritisk. Att man aldrig duger. Inte säger/tycker man sin kompis är ful. Man kritiserar aldrig sina vänner om hur dåligt dom ser ut. För det gör don ju inte i ens ögon. Men en själv är så sjukt enkelt. Varför är behovet så stort att man ska se bra ut? Viktigaste är faktiskt att se sig som värdig. Man kommer lätt in i en ond cirkel. Man kanske har fått höra en elak kommentar som fastnar sen växer det inom en och man intalar sig att det är sant. Så man kommer in i en ont cirkel så att säga så man börjar ju tro på det. Så sitter man där och tycker man är ful fast man egentligen är jättevacker. Allt börjar med en själv. Tro på dig själv. Sluta leta bekräftelse för det är de man gör. Man vill duga i andras ögon. Men det börjar med dig. Du har en fantastisk pojkvän. Tror du han ser dig på det sättet du ser dig? Du ÄR vacker! När man insett sitt eget värde finns det bättre saker att slösa sin energi på. Intala dig själv hut vacker du är varje morgon. Tillslut kmr du förstå att de är sant! Om du intalar dig att du är ful, så är det så du kmr känna dig, om du intalar dig att du är vacker så är det så du kmr känna dig. Om du intalar dig att du inte kommer klara av en viss grej så kmr du inte klara det. Tro på dig själv. Utan dig är det inget. Du är viktig för din egen framgång. Fimpa dom som inte tycker du duger för att kränka folk säger mer om dom en om en själv :)
