Det har varit några dagar här nu där jag bara pratat om allvarliga saker känns det som.. men ibland blir det så, mycket man har inombords som behöver komma ut. Nu har jag faktiskt en sak som jag hållt inom mig och inte velat berätta, för att jag själv inte mått bra och inte riktigt insett vad som hänt. Jag har gjort bland det jobbigaste jag någonsin kunnat göra i livet. Jag har gjort ett så otroligt jobbigt val, både jag och min sambo, och jag har klandrat mig själv jätte mycket för detta.. jag har känt sån otrolig skuld fast ändå intalat mig själv att det var det bästa. För vi kunde inte göra något bättre för henne, faktiskt. IALLAFALL, ni vet min älskade underbara finaste VACKRASTE snällaste amstafftik Decibel? Vi har tyvärr fått omplacera henne, min stora kärlek... Det har gjort jätte ont enda sen vi lämnade henne hos den nya familjen, därför jag inte riktigt velat prata om det - och inte ens hälften av dem jag känner vet att vi tagit detta beslutet.. för att jag som sagt känt sån skuld för detta och varit/är helt förkrossad. 

 

Som jag nämt tidigare här i bloggen så kunde Dessi inte vara ensam hemma. Hon hade otrolig separationsångest, som vi försökte vårt bästa för o hjälpa henne med, men vi lyckades inte. Jag känner mig misslyckad som ägare, som människa.. men det gick helt enkelt inte. Bara vi gick till affären och hon var hemma en halvtimma hade hela lägenheten blivit förstörd nästan.. hon var på alla väggar, gjorde bokstavligt talat HÅL i väggarna... hon var så snäll gällande allt annat - så lugn annars, men så fort vi gick utanför dörren så var det något som hände i huvudet på henne. Hon fick sån panik så fort jag tog på mig jackan, stackaren. Så vi tog iallafall efter många om och men, beslutet att ge henne ett bättre hem. Där hon aldrig skulle behöva vara ensam, där hon hade tillgång till skog, barn... allt sånt som hon behöver. Det var inte rättvist att hon skulle få känna såhär.. och jag kan med handen på hjärtat säga att vi inte hade kunde hittat en bättre familj åt Dessi. Hon har det såååå bra där.. bättre än vi någonsin kunnat tro. Jag kommer dock aldrig förlåta mig själv för detta.. kommer aldrig glömma henne och det kommer nog aldrig sluta göra ont - men in the end of the day så var detta för hennes eget bästa. Man kan inte vara egoistisk i sådana här tillfällen... kommer aldrig sluta älska dig min älskade hund. Största kärleken i mitt liv, det bästa som hänt mig. 

 

 

 

Det har varit några dagar här nu där jag bara pratat om allvarliga saker känns det som.. men ibland blir det så, mycket man har inombords som behöver komma ut. Nu har jag faktiskt en sak som jag hållt inom mig och inte velat berätta, för att jag själv inte mått bra och inte riktigt insett vad som hänt. Jag har gjort bland det jobbigaste jag någonsin kunnat göra i livet. Jag har gjort ett så otroligt jobbigt val, både jag och min sambo, och jag har klandrat mig själv jätte mycket för detta.. jag har känt sån otrolig skuld fast ändå intalat mig själv att det var det bästa. För vi kunde inte göra något bättre för henne, faktiskt. IALLAFALL, ni vet min älskade underbara finaste VACKRASTE snällaste amstafftik Decibel? Vi har tyvärr fått omplacera henne, min stora kärlek... Det har gjort jätte ont enda sen vi lämnade henne hos den nya familjen, därför jag inte riktigt velat prata om det - och inte ens hälften av dem jag känner vet att vi tagit detta beslutet.. för att jag som sagt känt sån skuld för detta och varit/är helt förkrossad. 

 

Som jag nämt tidigare här i bloggen så kunde Dessi inte vara ensam hemma. Hon hade otrolig separationsångest, som vi försökte vårt bästa för o hjälpa henne med, men vi lyckades inte. Jag känner mig misslyckad som ägare, som människa.. men det gick helt enkelt inte. Bara vi gick till affären och hon var hemma en halvtimma hade hela lägenheten blivit förstörd nästan.. hon var på alla väggar, gjorde bokstavligt talat HÅL i väggarna... hon var så snäll gällande allt annat - så lugn annars, men så fort vi gick utanför dörren så var det något som hände i huvudet på henne. Hon fick sån panik så fort jag tog på mig jackan, stackaren. Så vi tog iallafall efter många om och men, beslutet att ge henne ett bättre hem. Där hon aldrig skulle behöva vara ensam, där hon hade tillgång till skog, barn... allt sånt som hon behöver. Det var inte rättvist att hon skulle få känna såhär.. och jag kan med handen på hjärtat säga att vi inte hade kunde hittat en bättre familj åt Dessi. Hon har det såååå bra där.. bättre än vi någonsin kunnat tro. Jag kommer dock aldrig förlåta mig själv för detta.. kommer aldrig glömma henne och det kommer nog aldrig sluta göra ont - men in the end of the day så var detta för hennes eget bästa. Man kan inte vara egoistisk i sådana här tillfällen... kommer aldrig sluta älska dig min älskade hund. Största kärleken i mitt liv, det bästa som hänt mig.